atha khalu sadāprarudito bodhisattvo mahāsattvaḥ idaṃ śrutvā tuṣṭa udagra āttamanaskaḥ pramuditaḥ prītisaumanasyajāto ’bhūt |
tadyathāpi nāma puruṣaḥ saviṣeṇa śalyena viddho nānyaṃ manasikāram utpādayati, api tu kadā nāmāhaṃ śalyahartāraṃ vaidyaṃ lapsye yo mamedaṃ śalyam uddhariṣyati, yo mām ito duḥkhān mocayiṣyatīti |
evam eva sadāprarudito bodhisattvo mahāsattvas tasmin samaye nānyaṃ kaṃcid dharmaṃ manasikaroti, api tu kadā nāmāhaṃ taṃ kulaputraṃ drakṣyāmi yo māṃ prajñāpāramitāṃ śrāvayiṣyati, yan mama dharmaṃ śrutvopalambhamanasikārāḥ prahāsyanta iti ||
When the Bodhisattva Sadaprarudita had heard this, he became contented, elated, joyful, overjoyed and jubilant.
(490) A man, hit with a poisoned arrow, could not think of anything else except: “Where shall I find a surgeon, a skilled physician, who can pull out this arrow, and free me from this suffering.”
Just so the Bodhisattva Sadaprarudita at that time pays no attention to any dharma except: ”When then shall I see that son of good family from whom I shall hear the perfection of wisdom? When I have heard that dharma, I shall forsake all attentions to a basis.”